Tipsa      Skriv ut


2011-10-21

Det onämnbara hade blivit verklighet

Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte överensstämma med Hammarby Fotbolls hållning.

Jag gick på Söderstadion första gången i augusti 1983, knappt åtta år fyllda.

Sedan dess har jag, med undantag för några kortare perioder, varit frälst av Hammarby.

Ändå missade jag den största och mest magiska match som Bajen någonsin har spelat.

Det är så fruktansvärt tungt att skriva det så här rakt ut, men den bittra sanningen är att jag inte kom in på Söderstadion den där eftermiddagen den 21 oktober 2001.

Jag upplevde matchen, grät av glädje, firade i en vecka och det är fortfarande i dag – exakt tio år senare – det största jag någonsin har fått vara med om i livet.

Men jag var inte där.

Jag minns hela dagen tydligt.

Hur jag vaknade i ottan och var nervös. Inte på det där ångestfyllda sättet som vi är just nu, när vi kämpar för överlevnad i Superettans bottenstrid, utan en positiv, förväntansfull nervositet.

Hur jag strax före klockan 12 gick till Söderstadion för att med tre timmars marginal och en stor klump i halsen försöka få tag på en biljett till den sedan länge utsålda matchen.

Under hela säsongen hade jag bara missat en hemmamatch dittills, den mot Trelleborg där Johan Andersson bjöd på årets mål på en frisparksrökare så klassisk att han fick en överta den anrika "Skjut, Klasse, skjut!"-ramsan åren därpå.

Jag hade tömt kontot och gick med över tre tusen kronor i handen runt Söderstadion och frågade vänner, bekanta och helt okända om någon kunde tänka sig sälja en biljett.
Men ingen hade lust att själva riskera att missa festen.

En vakt jag kände genom mina nattklubbar skulle jobba på matchen och trodde sig kunna ful-fixa in mig genom någon personalingång.
Det gick så klart åt skogen.

En barnfamilj tvekade länge när jag halade upp femhundring efter femhundring för att de skulle pynta en barnvakt i stället.
Till slut tackade de också nej.

Jag tjatade och bönade och bad till allt och alla. Paniken kröp närmare och närmare i takt med att klockan tickade.
Men inget hjälpte.

En polare - faktiskt döpt efter den forne måltjuven som nu var samme man som gått i spetsen för att säga upp tränare Sir Cratz mitt under brinnande guldsäsongen för att han ville se roligare fotboll - hittade en oriven biljett i plånboken.

Jag gjorde ett sista desperat försök och köade länge i trängseln in vid Norra. I någon halvsekund trodde jag faktiskt att det hade lyckats, men så tittade vakten upp på mig och log:
- Det här är ju fel match, grabben!

Kvart i tre lämnade jag Söderstadion-området och sprang med tårar i ögonen mot Gullmarsplans t-bana.

Klev upp vid Medborgarplatsen sju minuter innan matchstart.
Gröne Jägarn, knökfullt, sur vakt och lång kö.

Fyra minuter innan match. Kvarnen. Ännu längre kö, ännu surare vakter.

Träffar av en ren slump min barndomsvän Larsa, bajare men kanske inte riktigt lika trogen som jag själv. Han har cykel, så jag hoppar upp på pakethållaren och vrålar: KÖR!

En vild cykelfärd uppför Götgatan, förbi gamla O’Learys, Krönet och de andra krogarna. Allt är fullt, helt tvärkört.

Hornsgatan bort mot Mariatorget. In på Rosenlundsgatan, upp till hörnet Wollmar Yxkullsgatan. Och där, på den sköna puben Pero’s Hörna (även kallad "Söderhörnan") lyckades vi armbåga oss in genom en folkmassa som var tätare än den värsta rusningstrafiksträngseln.

Jag stod i stort sett mitt i dörröppningen, men hade ändå hyggligt bra överblick över tv-skärmen. Vi hade missat första kvarten. Jeffrey Aubynn hade just gjort 0-1 för Örgryte.
Stämningen var tryckt, men förväntansfull. Jag skickade fram sedlar genom folkhavet och några minuter senare kom det tillbaka ett par öl över folks armar. Så trångt var det.

Själva matchen har jag nästan inga minnen alls ifrån. Det hade jag nog inte fem minuter efteråt heller.

Jag minns några brottstycken. Hur Trym Bergman och Christer Fursth matade inlägg. Hur Markan slet som ett djur där fram, hur Sulan och Hella vann närkamper och hur Lasse dominerade i målet.

Och givetvis hur Herman lyfte in kvitteringen, hur Jonas Stark dödsföraktande språngnickade in tvåan och hur Kennedy snodde bollen av en Öis-försvarare och smekte in en lobb till 3-1.

Hur det kändes som att de sprängfyllda läktarna på Söderstadion vibrerade ända bort till Maria församling.
Men också den totala tystnade som uppstod när Örgryte reducerade med en hel Tidaholms-kvart kvar att spela.
Det var den längsta och mest nervösa kvart jag någonsin har upplevt i mitt liv.

Och så plötsligt var det klart. En minut före utsatt stopptid gick visselpipan.

Hammarby IF var svenska mästare i fotboll för första gången någonsin.

104 års väntan var över. I tiotusentals människors hjärtan var vi inte längre den där sorgliga loserklubben. Hammarby kunde vinna.

Allt var som ett töcken. Som en film. Som en vacker feberdröm, drogrus eller kanske allra mest en romantisk fantasi. En dagdröm som jag helt plötsligt delade med hela Södermalm.
Alla dessa skitmatcher. Torskar, kryss och uddamålsvinster, i snöblandat regn inför ett par tusen medberoende mot ursäkter till fotbollslag som BK Forward och Ope, Hertzöga och Spånga. Alla förnedrande derbyförluster. Alla år av "Vi har aldrig vunnit cupen, aldrig tagit SM-guld (utomhus)"-sånger.

Allt var som bortblåst. Allt var nu bara ett enda stort och ofattbart lyckorus.

Jag ramlade ut på gatan med tårarna forsande nedför kinderna. Överallt runtomkring mig dansade och hoppade folk runt i glädjetårar, sånger och kramar.
Folket vallfärdade ut på gatorna, klättrade upp i lyktstolpar och på bilar och genom fönstren hängde grönvita fanor överallt.
Det var bokstavligt talat en hel stadsdel som firade och när vi efter en knapp timme befann oss på Medborgarplatsen igen så lyckas vi faktiskt komma in, förbi den kilometerlånga kön, på Kvarnen.

De där biljettpengarna gick till champagne den kvällen. Och en Fruktsoda till Kennedy som dök upp tillsammans med några andra spelare sent på natten.

Sex dagar senare firade jag min 26-årsdag med 40 000 andra bajensystrar och bröder på Medborgarplatsen. Vi sjöng med Kenta, Petter, Teddybears och Weeping Willows medan spelarna fick åka kortege längs ett Södermalm som fortfarande inte hade slutat festa.

Hela den veckan för tio år sedan känns i dag som en dröm.
Vi kanske får uppleva det igen. Även om det just nu känns avlägset så vänder det snabbt tillbaka i fotbollens värld. Förhoppningsvis får vi fira allsvenska guld många gånger inom en inte alltför avlägsen framtid.
Men ingenting kommer någonsin vara i närheten av första gången.

Det som inträffade den 21 oktober 2001 var att det onämnbara hade blivit verklighet.

Gustav Gelin
 Tipsa      Skriv ut