Tipsa      Skriv ut


2010-03-08

Drömintervjun - Brittisk anfallare klar för Bajen

Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte överensstämma med Hammarby Fotbolls hållning.

Jodå. Vi var på matchen mot Assyriska också. Trevligt att se match från en riktig läktare igen och bitvis roligt att se grabbarna blomma ut. Lördagens pris för bästa insats går till David som utvecklats grymt väl sedan det nervösa försöket mot Degerfors. Snart är han uppe i kapacitet, tycker vi. Men vi åkte ändå snabbt från Södertälje med en känsla av att ha sett bajen göra det där som bajen inte får göra. Bortsett från derbyn och någon enstaka match mot Malmö (tex den oavgjorda där Junior var och hetsade mot klacken) och någon mot Elfsborg är det ju FORTFARANDE – fem år efter att vi först ruttnade på olaterna – ett för snällt Hammarby på planen.

Vi saknar inte rivjärn i truppen så oh varför, varför, varför kör vi inte över motståndarna oftare? Hur kan dom få stånga och trycka bort Maic utan att vi gör sammalunda med den där lille tolvan som kom runt så många gånger? Med dessa tankar tänkta, inser vi plötsligt vad truppen behöver och blir de första som får intervjua vår nye anfallshjälte:

Vi hör ett sus gå genom personalen när han tränger sig igenom spelargången och kommer in i det trånga utrymme som beviljats hemsidans drömredaktion för den första intervjun med Brian O’ Stryker-Eccs, nyanländ till huvudstaden via RyanAir och Skavsta. Och suset är motiverat: O’ Stryker-Eccs är nästan två meter lång och för en sekund känns han även två meter bred när han bänkar sig mittemot oss och ler på ett sätt som med litet välvilja kan beskrivas som ”inte så ondskefullt”. Han är skallig, har två silvertänder där framtänderna borde sitta och ett ärr som går från näsroten och rakt över höger kind ner till hakan. Hans enda kommentar till denna skada är enligt pressen ”well, the otha bloke caint tell nobody bout it anymore”
- Oi, finns det ingen bira här? säger han på grötig norrengelsk dialekt: I didnae read about Bajen, beer and shaven broads?
Vi plockar fram en burk Falcon Bayerskt ur ryggsäcken för att blidka jätten. En burk mindre till helgen, noterar fotografen besviket.

- Berätta, hur ser du på Bajen?

- Hur jag ser på Bajen? Jag skall berätta hur jag ser på Bajen: Ett gäng finlirare som säkert kan skrämmas igång med rätt alfahanne, säger han och ler maliciöst. Den alfahannen är jag.

- Vad ser du som din första uppgift?

- Min första och min sista uppgift i det här gänget blir att göra mål. Min farfar var smed, min farbror är slaktare och min farsa var kirurg. Vad säger det er?

- Vad borde det säga oss?

- Det borde säga några wankers från den svenska pussypressen att jag har gener som kan göra det anywhichwayyawants: kliniskt effektivt, med trubbigt, kraftfullt våld och med eller utan att någon dör som ett resultat av operationen.

- Men?

- Vaddå butt? Vill du att jag skall säga nåt skit om ”Hammarby har en särskild plats i mitt hjärta?” Om jag missar målet tre gånger i min första match kommer dom att skrika ”Eccs is an overpaid wanker, get a ’aircut nda job, mate” Och när jag drar kommer läktarna att börja glorifiera nästa snubbe. Om du tror att det finns nån här på jordens yta som gör ett bättre jobb än jag för Hammarby till samma pröjs, riv mitt kontrakt och anställ den i stället.

- Berätta om din uppväxt?

- Vi bodde i det skotska landskapet Bottfoch, alldeles i sydspetsen av träsklandskapet Scoarmoor. Fotbollsträningen började vid fyra års ålder. En mil, före frukost med höga knän rakt igenom träsket – utan att tappa bollen. Fribrottning och schack – believe me or not, mate – två gånger i veckan. Boxning från åtta års ålder. Från tioårsåldern fick vi hjälpa till att dra gruvvagnarna från ilastningen till smältugnarna. Några av oss – vi med bollsinne – blev fotbollspelare. Andra är numera främlingslegionärer, livvakter eller inkastare på någon klubb.

- Vad gjorde din mamma?

- Hon var utkastare på den lokala puben ” The Royal Bottfoch” – den första kvinnliga någonsin. Starkare än de flesta miners. Lirade mittback i klubblaget.

- Hade ni ett damlag?

- I klubblaget, sa jag. Bottfoch Rangers. 20 män och min morsa i truppen. Fatta när en kvinnlig mittback kniper till om dina ballar och väser nåt om att ”din pappa har ännu mindre”. Ingen vågar erkänna att dom blivit påsmällda av en brud, så hon drog inte på sig ett enda gult under hela sin karriär. Trots att hon sparkade skenbenet av två och nyckelbenet av en anfallare.

- Nyckelbenet?

- Han låg ner. Hon trodde att han försökte glo upp genom hennes shortsben och well, the bitch…lost it. Men han klagade inte. Vågade inte. Han hade ju trots allt ett helt nyckelben kvar.
- Du lär ha världsrekordet i hårda skott?

- Tja, det inofficiella i vart fall.

- Och det är ?

- 120 miles per hour.

- Hur har dom räknat fram det?

- Det var under en tvåmilsrunda i träsket. Ett vildsvin kom springande på sådär 40 meters håll. Efteråt beräknade dom vilken kraft bollen måste ha haft för att krossa skallen på’n.

- Vad skall du göra för oss utom mål?

- Utom mål? Jo, jag ser som min uppgift att etablera goda relationer med motståndarnas försvarslinje. Och när de relationerna är etablerade, kommer ingen av dem våga ge sig på småkillarna i vår trupp. De kommer att se the downside of that very clearly.

- Avslutningsvis: ser du dig som Hammarbyare nu?

- Du, jag har inte betalt för att kyssa klubbmärket och såna cunt-fasoner. Vem tar du mig för? Nån djäkla latino, eller? Jag är här för att göra ett jobb. Vill ni göra mig till hjälte när jag vunnit skytteligan två-tre år i rad, fine by me. Men jag är Brian O’ Stryker-Eccs. Från och med i morse tills er manager vill sälja mig gör jag ett jobb. Sedan åker jag någon annanstans och gör ett lika bra jobb.

- Och ditt valspråk?

- Låt Beckham skruva den. Jag skjuter rakt i mål.

Hans-Olov Öberg
hans-olov.oberg@hammarbyfotboll.se

 Tipsa      Skriv ut