Åsikterna är skribentens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

En spelare sliter sig loss på vänsterkanten, gör gubbe, en gubbe till… så en tikitakagenomspelning, tar emot och drämmer upp bollen i motståndarnas nättak. Allt går på några sekunder och Adrenalinmazarinläktaren – och för den delen hela Nya Söderstadion – exploderar. När vi kramats och highfivat färdigt kommer kommentaren bakifrån: ”Honom får vi inte behålla länge, höh”

Jag ÄR en fridsam person. Så jag mumlar sjutton olika aggressivitetsnedsättande mantran och vänder mig INTE om och nitar den som just svor i kyrkan.

Men jag knyter näven litet grand i den mentala byxfickan. Det gör jag.

För: när fan blev försäljningar liksom GREJEN?

När blev ”fyfan vad DYR han kommer bli” det nya ”Snofsi’ uppsnurrning den där liraren gjorde före baljan!” ?

Jag vet.

Jag sa att jag vet.

Har. Hajat. Prylen.

Mina älskade Bajenknattar, dessa små solstrålar som jag tränade under sju-åtta år, fyller ju förfan trettio nästa år. Och då har det naturligtvis hänt en del sedan min bild av vad Bajen skall vara cementerades. Det är som Van Halen sjöng; man får tugga i sig punchrullarna.

Ändå kan jag inte låta bli att vrida mig i konservativa smärtor varje gång det pratas om ”nästa storförsäljning” av gossar vars kulor just ramlat ned och hamnat på plats.

När jag rör mig bland bajare och tjenar på människor jag känt i alldeles för många decennier, är ju vårt kitt de gemensamma upplevelserna och spelarna som passerat: flopparna, legenderna och de som legat någonstans däremellan, men ändå är outplånligt förknippade med, well…en viktig del av LIVET. Hellas sista hyllning på Söderstadion, ljudet när Sulan dödsföraktande kastade sig in i den dubbelt så stora finnen i genrepet strax efter slaget vid Breitenfeld, Max tjurrusning, Dede’s avpolettering av Råsundaspöket, valfri frispark från Kennedy. Och på senare tid, Nahirs galna framväxt från inspirerad klack mot Djyrgården till dagens status som komplett portalfigur. Eller Davors tysta, stabila prestation i varje träning och varje match. Det är den sortens urberg som vår förening vilar tryggt på.

Fotbollen ser annorlunda ut nu. Där småkillarna snackade trippla överstegsfinteroch Beckhamfrippa när det begav sig, är tugget nu personal branding, privattränare, agentval och balansgången mellan sign-on och lön givet kontraktsduration och utköpsklausuler.

Men ändå, även om hela gravitationen i svensk fotboll har förändrats så är det verkligen skittråkigt att hyllan för unga talanger liknar… well, Lidls hylla för toapapper under pandemi. Storklubbarna köper mer än vad de behöver och hamstrar tills våra hyllor gapar tomma.

Det är inte så man bygger legender. Det är inte så man bygger klubbkänsla.

Även om det är så man bygger ekonomi i en modern fotbollsklubb.

Jag köper läget. Är det spelets regler, måste våra anställda följa dem. Precis som vi accepterar en missad straffspark i ett snortajt sexpoängsmöte med de stoiska orden ”Nu är det vad det är.”

Men ibland får man avsky ”vad det är” också. Och drömma på. Tänk att få se till exempel Erabi, Mackan, Hampus och Hammar, fostrade av Fader Nahir, växa upp till Kungarna af Allsvenskan med två SM-guld under kommande tre år. Tänk att få sjunga sånger om den gyllene generationen, se dem smälla på I BAJENDRÄKT i internationella tuffa möten.

Men det är klart, fyfan vad dyra dom kommer att bli då…