När bilden här ovan togs, så återstod det fortfarande två minuter fotboll av årets säsong – en offsideavblåsning på Bravida Arena misstogs för slutvisslan – men det löste sig. Då tabellen för OBOS Damallsvenskan 2023 räknats ihop, så hade Hammarby och Häcken båda 18-5-3 som resultatrad och 59 inspelade poäng. Avgörande blev då målkvoten från de 26 spelade omgångarna, där Bajen var ett plusmål vassare och även gjorde fler än Bollklubben. Serien kokade ner till slutomgångens matcher på ”Parken” och på Hisingen, där guldkonkurrenterna gjorde sitt och allt. Här går vi igenom händelserna, där det lossnade i varsin halvlek.

Inramningen på ”Parken” är det ingen idé att försöka beskriva i ord, så vi går rakt på matchhändelserna; ett referat på gulddagen uteblev ju också av samma skäl – ”alla” var ju där och vid burken kunde varje fotbollsintresserad människa skrolla fram och tillbaka till hundratals anmärkningsvärda sekvenser. Då den möjligheten nu försvunnit av rättighetsskäl, så är det dags att ändå försöka beskriva vad som hände denna magiska lördag.

Lagen gjorde onekligen allt för att bli tabelletta, något som visade sig redan innan avsparken, som sinkades av Häckenspelarna. Matcherna hamnade därefter aldrig i synk, vilket ju blev som tydligast efter slutvisslan i Hammarbys match. Häcken satte full fart, och tonen, i inledningen – men matchplanen blev snart tydlig: tränare Mak Lind skulle agera utifrån vad som hände eller inte hände på ”Parken”; i första halvlek skulle själva trepoängaren säkras.

Bajens elva må ha strålande leenden på lagfotot, men då säsongsavslutningen sparkats igång, så var nervositeten påtaglig de första minuterna. Jonna Andersson av alla människor, mest meriterad i truppen, fick inte alls till en enkel hemåtpass mot Anna Tamminen och hemmaklackens gunstling Lovisa Gustafsson hann emellan – en matchen igenom allorstädes närvarande Julia Roddar svarade för en nödvändig brytning. Det blev också stressat strax efter hörnan. Men HIF fann sig snabbt och fick tidigt hål på ”Peking” – Madelen Janogys enkla, befriande avslut efter det första av många Emma Westin-högerinspel och Ellen Wangerheims skarv vid närmsta stolpen skapade en eufori som tydliggjorde att i princip hela arenan utom Curvan var grönvit.

Häcken lät sig inte jagas upp av att nu behöva göra fem pytsar. Det såg tvärtom ganska trögt ut. Första läget kom först halvvägs mot paus då Monica Jusu Bah, som fått förtroendet från start efter sitt fina inhopp på Tele2 Arena senast, testade Samantha Murphy från vänster – den Ohio-bördiga 26-åringen räddade och skulle stå på huvudet i andra halvlek, då Bollklubben agerade helt annorlunda. Samtidigt i Östergötland, så forsade Hammarby fram, stärkta av det som de facto blev guldbaljan. Wangerheim har visserligen imponerat som uppspelspunkt tidigare efter skadeåterkomsten, men hennes felvända spel mot Norrköpings fysiskt starka backlinje måste ändå betraktas som ett definitivt target-genombrott. Bajen kunde mycket väl ha fått en straff med sig efter två situationer i samma spelsekvens, 19 minuter in, då Janogy först puttades av Irma Cajlakovič och Wangerheim sedan drogs tydligt i tröjan av Shannon Woeller.

Häcken fick utdelning på nästa chans då Katariina Kosola satte dit 1-0, efter förarbete av vänsterkantspelarna Anna Sandberg och Anna Avnegård. En betydligt mer välfylld kortsida än vanligt försökte på Bravida Arena att få igång sittplatspubliken, och på planen började Häcken att pressa med fem spelare efter bänkdirektiv. Men snart, i den 32:a minuten, kom beskedet om att ”Madde” slagit till igen – och luften gick ur hos de gulsvarta. Inget tydde på ett Piteå-ras och Häcken-spelarna började också vara lite griniga på varandra. Tre minuter lades till, vilket bidrog ytterligare till osynken tillställningarna emellan.

I matchen på ”Parken” hade Hammarby alltså gått ifrån till ett totalt femmålsförsprång. Smilla Vallotto klev återigen fram och kroppsfintade sig till ett läge för stickare mot Janogy, som placerade in ett i det läget helt förlösande 0-2-mål. ”Snoka”-klacken tröstade sig och lyckades höras med lakoniska ”Inget SM-guld till Linköping”. Dessförinnan hade också Andersson tvingat IFK-keepern Emma Lind till en sylvass fotparad efter Wangerheims inspel, men Norrköpings säsongsstatistik skulle hållas intakt. Nykomlingen hamnar tydligt på undre halvan, men har under klubbikonen Tor-Arne Fredheims ledning inte släppt in mer än två mål i någon allsvensk match – ett facit som nog är unikt för all allsvensk fotboll. Den defensiva disciplinen skulle skapa nerv i andra halvlek.

För då kom Häcken bokstavligen ut som ett nytt lag, efter att ha sinkat även denna avspark. Unga offensiva trion Rosa Kafaji, Felicia Schröder och Aisha Masaka släpptes in – och agerade som kalvar på grönbete, för en forcering som skulle pågå i 45 minuter plus tillägg. Trepoängaren var skapligt säkrad och nu skulle det ösas in mål. Minuten in kunde Häcken ha fått straff då Masaka hakades upp, varpå bollen dansade på mållinjen i andraläget. Och nästa läge satt. Kafajis inlägg från vänster möttes av Hanna Wijk som stångade fram bollen till Masaka, och tanzaniskan tryckte dit 2-0 – följt av ett kollektivt gulsvart maxlöp tillbaka till egen planhalva för avspark.

Och då andra akten sparkats igång av de vitblå i Norrköping, så hade hemmakaptenen My Cato ett bra avslut halvmetern över krysset redan 20 sekunder in. Det här skulle inte bli någon promenad i ”Parken”, även om IFK stördes av ett par skador. Lite passivt, lite söndertrasat – publiken nåddes av beskedet om att även Häcken gjort 2-0, men någon större nervositet infann sig ännu inte.

Men det skulle Häcken snart se till att åsamka de 7000 närvarande grönvita. På de första sex minuterna hade man skapat mer än under hela första halvlek, som snarare var en ”vanlig” allsvensk match. Det här var något helt annat. En boll för trean fick Schröder förbi målvakten i 51:a, men då fanns mittbacksveteranen Faith Ikidi – en av anledningarna att vifta med Nigeria-flaggemojin – på plats för att avvärja. Det var svårt att veta hur de rödvita norrbottniskorna resonerade. Skulle man försöka få till ett 2-1-mål och gå för poäng? Ingen vet, för PIF fick inte en syl i vädret.

Bud på straff hade Bollklubben återigen i 54:e då Sandberg trycktes undan. Assisterande tränare Bri Campos, tidigare högerback och lagkamrat till Tamminen i Åland United innan spelarkarriären rundades av i Sverige, fick syna det röda kortet och hoppade upp på läktaren med en laptop i högsta hugg. Häckens 3-0 skulle dock inte dröja länge och vi fick se ett av säsongens vackraste mål i 59:e, just efter att Kafaji skjutit över i praktläge. Masaka tog emot bollen på bröstet till höger i straffområdet och fick på en hård volley i nät. En med Häcken-mått mätt enorm energi spreds från läktarplats ner på planen, där det nu bara var tre pytsar kvar.

Och under tiden stod Lind emot i Norrköpings bur. Alice Carlsson nöp för en gångs skull till med en fot efter hörna men fick se avslutet räddas till en ny, och när Wangerheim fick bra träff efter nästa lyftning, så kom en till stark parad. Än fler bollar räddade PIF:s Leshnak Murphy. Hon stod emot vid två hundraprocentiga gulsvarta lägen och näravslut på under en minut, i den 65:e. Men efter den andra, så drogs Masaka ner då hon ville komma åt returen – jättetalangen med de karaktäristiska, nästan midjelånga flätorna hade i det skedet inte bara noterats för två egna mål, utan även en fixad straff, efter sitt pausinhopp. Kafaji gjorde inget misstag; det var nästan Eva Nyström-klass på straffen – 4-0.

Parallellt i Östergötland spred sig ordet om att Häcken fått det att lossna. Hammarby hade vissa problem på planen där det inte alls längre var givet att 0-3 var närmre än 1-2; ”Peking” hade bestämt sig för att lämna hemmapubliken med ett bra sista intryck av en 2023-säsong där man uppnått målsättningen. Bajenpublikens ”attack”-rop gjorde det kanske inte lättare att hålla nerverna i styr, för spelarna som ännu inte fått några tydliga besked om vad som pågick i Göteborg. Att trean däremot inte satt minuten efter att ramsan ekat för första gången, det var däremot oflyt snarare än hispighet. Janogy hann inte riktigt sätta dit foten på Wangerheims inspel och dagens ljudligaste ”NEJ!” dånade.

Strax efter Häckens 4-0-mål bjöd gulsvarta mittbacken Elma Nelhage på ett jätteläge för PIF, där Jennifer Falk klev fram med en dubbelräddning mot Katrina Guillou. Landslagsmålvakten skulle framgent uppehålla sig nästan lika mycket i mittcirkeln som i eget straffområde med liberospel i den fortsatta forceringen – och dessutom sånär slå till i offensiv box. Chansproduktionen stannade dock av lite under en tiominutersperiod. Samtidigt rådde Hawaii i Östergötland, mellan två allt tröttare lag, och Hammarby var inte nära att få dit ett tredje mål.

Med kvarten kvar av Häcken-matchens ordinarie tid skulle Sara Eriksson, som ju gjorde elva allsvenska inhopp för Bajen i fjol, svara för ett kanske helt avgörande ingripande. Hemmahörnorna duggade tätt och på en andraboll fick Avnegård på en halvvolley. Eriksson lyckades reagera på mållinjen trots att Schröder duckat i sista momangen, på det hårda skottet – och gjorde tvärtom; bollen nickades upp i ribban. Piteå låg alltså inte avsiktligt på försvar utan trycktes tillbaka fullkomligt, men väl i den situationen, så svarade norrbottniskorna för en otroligt uppoffrande defensiv insats såväl individuellt som kollektivt. Man gjorde också allt för att trasa sönder tempot; inkast, frisparkar, insparkar och utsparkar tog tid precis som om det stått 0-0 – något vackrare lapptäcke än den röda dressen med 32 (trettiotvå) sponsorloggor har aldrig skådats.

Medan matchen på Bravida Arena ännu inte riktigt närmat sig full ordinarie tid, så hade Hammarby-spelarna nåtts av bänkdirektiv om att absolut inte släppa till något bakåt; Simone Boye hetsade igång den kokande men påtagligt nervösa Bajenpubliken på kortsidan efter att ha täckt till inspark i 89:e. Hammarby hade inte lyckats dyrka upp den vitblå defensiven som höll ihop i andra halvlek och alltså säkrade den där sviten för insläppta allsvenska mål. Norrköping gjorde sitt yttersta för att lämna hemmapubliken med ett gott sista intryck då Curva Nordahl åter var lika välfylld som under våren, efter att ha tunnats ut betänkligt efter VM-uppehållet – och man ska ha all heder av sin insats; Häcken hade inget att anmärka på och gav sig sannerligen chansen att lösa målkvoten för egen maskin.

På samma sätt kunde Bajen tacka för att PIF tävlade fullt ut ända in i säsongens sista stund, ett för egen del hopplöst underläge till trots. Ifall motivationen hos bronsmedaljörerna främst handlade om att inte behöva plita in en storförlust i historieböckerna, eller om det faktiskt blev en morot att spela en avgörande roll i ett upphaussat guldavgörande, det får vi aldrig veta.

Imo och Kafaji hamnade rentav i handgemäng i 88:e – och i 91:a, då en sexa just åkt upp på tilläggsskylten, så svarade lagets andra nigerianska landslagslirare även hon för ett viktigt ingripande framför egen mållinje. Falk, som redan varit uppe på föregående hörna, fick här dunderträff på en halvvolley då bollen damp ner vid straffpunkten. Imo fredade nätmaskorna med ansiktet och precis då Häcken återigen fick in bollen i boxen nödgades domaren att blåsa för huvudskadan, till enorm gulsvart ilska. Då det medicinska teamet löpte in för att bistå den groggy anfallaren, så kom beskedet att matchen på ”Parken” var slut.

Efter en hafsig och chansfattig period hade det blivit händelsespäckat även i Norrköping, på tilläggstiden. Dels var inbytta Sara Kanutte nära att definitivt skjuta hem guldet till Söder då hon pressat fram ett misstag, men fått se sitt avslut mot tom bur täckas. På den följande hörnan fick Boye på ett nickavslut som fastnade nära mållinjen. Och då spelet vänt, så tog sig Cato fram till vänster. Hemmakaptenens inlägg bröts av Andersson – och fick en ytterst obehaglig båge innan bollen damp ner ovanpå nättaket.

I princip rådde samma nerviga panik defensivt som mot Häcken i seriefinalen; skillnaden var förstås att ”Peking” inte hade samma kvalitet som guldkonkurrenten, för att skapa tryck och få dit en reducering. Roddar avslutade matchen som hon inlett den, med flera avgörande brytningar, men även den erfarna mittfältaren spred sedan bollar omkring sig som ett skickligare motståndarlag kunnat göra mer av. Slutsignalen ljöd och en modest planstormning inleddes, där glädjen hölls i schack och det mest handlade om att man ville följa utvecklingen på Hisingen ihop med laget, som samlats i en ring i mittcirkeln.

Det återstod alltså fyra tilläggsminuter i Häckens match då det var slut i Norrköping, och inte nog med det; Imos uppoffrande räddning och följande tillsyn tog två minuter som lades till – Häcken-bänken argumenterade med fjärdedomaren och visade upp ett eget stoppur. Precis sex minuter fotboll hade de gulsvarta på sig för att göra de där två målen, och visst hade man skapat tillräckligt, med fler starka Murphy-räddningar än vi kan nämna här, i en redan lång text. Men just under denna tidsrymd, så mäktade inte BKH med mer. Även hemmalaget var slutkört efter att ha maxlöpt konstant i andra halvlek. Piteå fortsatte också att ta beslut som tydde starkt på att man inte ville förlora större än så här. Inbytta kontringsexperten Tuva Skoog valde exempelvis att i 96:e gå mot hörnflaggan istället för att försöka förvalta en två mot två-kontring.

Och då Häcken väl fått tag i lädret, så gick man offside. Visst var det ögonblicket då sången på Bravida skiftade över från uppmaningar om forcering för fler mål, till sorg och uppskattning för lagets insats. Men avblåsningen tolkades av någon, i den där mittcirkeln på ”Parken”, som en slutvissla – de sex stopptidsminuterna var ju till ända. Nu fanns det alltså inget i just detta skede som tydde på ytterligare Häcken-mål, men teoretiskt var det ju inte omöjligt.

Många av supportrarna på innerplan mindes såklart Undret i Karlstad 1989. Den som följde tv-sändningen eller hade dubbla skärmar där hemma fick sig en märklig syn till livs; förlösande guldfirande med 7000 grönvita på innerplan. Och spel i full gång, i den andra matchen. Men då uret tickat upp på 98.21 förkunnade huvuddomare Hanna Laajanens vissla slutligen att säsongen 2023 var över – och Hammarby mästare.

Mattias Jansson

Foto överst: Kenta Jönsson